Jag ville så mycket att det skulle fungera. Ville ta tag i honom, skaka om honom och skrika tretusen gånger “fattar du inte hur bra vi skulle ha det”. För det skulle vara så bra om han inte tvekade och bortförklarade saker och inte lyssnade alls. Det är så frustrerande att han inte förstår det, för istället sitter man där alldeles tyst och ler lite när hjärtat gör ont. För man vågar inte, istället sväljer man bort klumpen i halsen för att inte visa hur mycket man egentligen bryr sig. Tränger bort orden och allt man ville säga och låtsas som ingenting. Som att man tror på det han säger men det gör man inte, man förstår vad han menar men innerst inne så vet man. Men när hjärtat gör sådär ont, så att man bara vill plåstra om det, och när hans ord inte lindrar. Inte ens lite grann. Ja, då sitter man där och nickar, och kysser. För man väljer hellre att det svider lite i hjärtat än att det går sönder helt.